Jag minns den där vintern när elräkningarna plötsligt började sticka iväg (innan vi hade skaffat laddbox Stockholm). Varje månad kändes som en överraskning, och aldrig åt det glada hållet. Vi pratade ofta hemma om hur märkligt det var — att något så grundläggande som el kunde kännas som ett lotteri. Ena månaden okej, nästa nästan dubbelt så mycket. Det var då tanken på solceller dök upp för första gången.

Till en början var jag skeptisk. Jag trodde, precis som många andra, att det bara fungerade i varmare länder, att man behövde “mycket sol”. Men efter att ha pratat med grannar som redan installerat, började jag förstå att Sverige faktiskt är riktigt bra på det här. Solen må inte alltid skina, men när den gör det, ger den mer än man tror.

Vi tog kontakt med en firma i Stockholm som jobbade med både solceller Åkersberga och batterilösningar. Jag uppskattade att de såg helheten direkt — inte bara panelerna, utan hur huset fungerade, hur vi använde el och hur vi kunde spara på rätt sätt. Det handlade lika mycket om planering som teknik.

Installationen gick snabbt. På bara några dagar satt panelerna där, mörka och diskreta mot vårt tak. Det som kändes lite overkligt var att det inte märktes så mycket när allt väl var klart. Ingen dramatik, inga stora omställningar. Bara vetskapen att något hade förändrats. Och det gjorde det.

Den första soliga dagen efter installationen stod jag faktiskt ute på uppfarten och log. Det låter fånigt, men det kändes som om huset liksom jobbade för sig själv. Att solen, som jag annars mest tagit för given, nu faktiskt gjorde något konkret för oss. Det blev nästan personligt.

När batteriet installerades några veckor senare fick allt en ny dimension. För nu handlade det inte bara om att producera el – utan att kunna lagra den. Att veta att vi använde vår egen energi även på kvällen, när lamporna tändes och tvättmaskinen gick, gav en märklig känsla av självständighet.

Det märktes också på elräkningarna, men det som överraskade mig mest var hur annorlunda man börjar tänka. Man blir mer medveten om sin egen elförbrukning. Inte på ett tvångsmässigt sätt, utan snarare med en slags nyfikenhet. Man börjar kolla väderappen för att planera tvätten eller laddningen av bilen. Det blir ett litet samspel mellan vardagen och vädret.

Jag märkte också hur intresset smittade av sig. Grannar stannade till, ställde frågor, och plötsligt hade vi långa diskussioner om lutningar, effekt och batterikapacitet – ämnen jag aldrig trodde jag skulle bry mig om. Men det är något fint i det också, att en investering i energi blir ett samtal om framtid och ansvar.

Det handlar inte bara om pengar. Visst, besparingen är tydlig, men känslan av att faktiskt bidra till något hållbart är minst lika stark. Vi lever i en tid där mycket känns stort, svårt och utom räckhåll. Men att kunna påverka sin egen elproduktion – det känns konkret. Solen blir något du samarbetar med, snarare än något du bara njuter av.

Jag tänker ofta på hur mycket tekniken förändrats kring solceller Nacka. De nya panelerna är effektiva även när det är mulet, och batterierna kan styra sig själva baserat på elpriser och behov. Allt kopplas upp till en app som visar hur mycket energi vi producerar, förbrukar och sparar. Det gör något med en att se den där siffran växa under dagen, att veta att varje kilowatt timme är resultatet av solljus på ditt eget tak.

För mig är det också en trygghet. Jag vet att om elnätet skulle gå ner, har vi energi lagrad. Att vi klarar oss ett tag. Det är en känsla som är svår att sätta pris på. Det handlar inte om katastroftänk, utan om lugn – samma sorts lugn man får av att ha ved i vedboden eller mat i frysen.

Det roligaste är kanske ändå att det blivit så naturligt. Efter ett år tänker jag knappt på att vi har solceller längre. De bara finns där, tysta och självklara, som en del av huset. Och varje gång jag ser solen bryta fram efter en molnig dag, känner jag en liten glädje över att vi faktiskt tar tillvara på den.

Att installera solceller och batteri var aldrig ett snabbt beslut, men det blev ett av de mest självklara vi gjort. Det förändrade hur vi ser på energi, men också hur vi ser på vårt hem. För nu känns det verkligen som vårt – ett litet, självförsörjande system i en stor värld.

När jag tänker på framtiden kring solcellsbatteri Stockholm hoppas jag att fler får uppleva samma sak. För det är något speciellt med att se solen som mer än bara ljus. Det är en känsla av att ta tillbaka kontrollen, att göra något vettigt, och att varje dag – även en mulen tisdag i februari – veta att huset jobbar tillsammans med himlen.